So you think you can slap?

När regissörer iscensätter en fajt eller enstaka våldshandling på film eller teater brukar de i allmänhet kalla in en specialist, en stuntman, kampsportare eller fäktare, beroende på vad för slags våld det rör sig om. De flesta regissörer inser att de inte har den nödvändiga kunskapen för att kunna instruera skådespelarna i att utföra våldet på ett säkert och övertygande sätt. Risken för skada eller viktigare ändå för en del regissörer, risken för att våldet ser taffligt och amatörmässigt ut, är för stor. Med ett undantag. Örfilen.

Av någon anledning anser de många människor, inklusive regissörer, att en örfil inte är att betrakta som ”riktigt” våld. Att det inte finns risk för skada eller obehag och att alla instinktivt kan utföra en örfil på ett korrekt sätt. ”Kom igen nu, det är ju bara en örfil. Ge honom en hurring, var inte så blödig.”

OUCH!
OUCH!

Börja med att lägga din egen hand på kinden som om du skulle slå dig själv och föreställ dig att det din partners hand. Hur nära är du ditt öga? Hur mycket behöver man missa med för att du ska få en tumnagel i hornhinnan? Hur nära är du struphuvudet? Sjunger du? Vill du kunna fortsätta med det? Hur nära örat? Även en lätt smäll kan spräcka trumhinnan vilket inte bara gör ont, det kan leda till permanent hörselnedsättning och tinnitus.

OK, vi lägger örfilen på sidan av halsen istället. Vad finns där? Carotidartären, vagusnerven och nervcentrumen cervikalplexus och brachialplexus, bara för att nämna en par saker. En hyfsad smäll på någon av dom punkterna och du kommer att lägga dig ner en stund. En ganska lång stund. Och alla dessa punkter får ledigt plats under en handflata.

Även om allt går bra, din partner levererar en perfekt örfil med lagom spänd hand som träffar kinden på millimetern exakt rätt. DET GÖR ONT! Jag struntar i hur tuff du är, om ni först repeterar scenen med örfilen och sen gör den på föreställning i nån månad eller ett halvdussin tagningar på film så kommer du förr eller senare att börja rycka till innan. En riktig örfil är obehaglig, smärtsam och nedvärderande utan garanti för att se övertygande ut.

Made you flinch!
Made you flinch!

Det är dessutom helt onödigt. En simulerad örfil utan kontakt är så enkel att lära sig och när du väl har lärt dig glömmer du aldrig. Till regissörer som säger att de vill ha en ”äkta reaktion” säger jag: Lita på dina skådespelare istället.

 

Vem är Anders?

Jag växte aldrig riktigt upp.  Jag fäktades med pinnar och lekte agent/cowboy/pirat precis som andra barn. Men när vi blev större så slutade lekandet men jag fortsatte. I alla fall i huvudet. Dagdrömmande och fantasier blev min flykt undan en verklighet som med åren blev tristare och ensammare, tidvis med mobbing som extra krydda. Jag började med kampsport tidigt och fäktning i tonåren, jag gjorde militärtjänst och lärde mig skjuta allt från pistol till granatkastare men verkligheten var aldrig lika spännande som mina böcker och filmer. Och helt klart underlägsen min fantasi.

Så hamnade jag i en teatergrupp. Här kunde jag låtsas på riktigt. Och att vara en dagdrömmare med en rik inre fantasivärld var någonting andra tyckte var bra. Det tillsammans med adrenalinkicken av att stå på scen gjorde att något klickade inom mig. Jag älskade att stå på scenen, att känna gensvaret från publiken och att få vara någon annan, i en annan verklighet.

Men det verkliga klicket kom 1992 när jag fick möjlighet att delta i en kurs i något som hette scenkamp som skulle anordnas i Linköping. Det var den första sommarkursen Peppe Östenson anordnade med lärare från det amerikanska scenkampförbundet SAFD och grunden till vad som senare skulle komma att bli Nordiska scenkampförbundet eller Nordic Stage Fight Society.

För min del var jag såld. Här var allt jag kunnat föreställa mig omsatt i verklighet, alla dagdrömmar jag haft om att vara riddare eller stråtrövare, musketör eller flåbuse kunde iscensättas. Och jag var omgiven av människor tyckte likadant, som hade samma knasiga inre värld som mig och samma barnsliga fantasier. Underbart!

Det är snart tjugofem år sedan och jag har bara fortsatt sedan dess. Utbildat mig, blivit lärare, undervisat, koreograferat. Jag har inte för avsikt att sluta, tvärtom. Jag vill göra mer, sprida budskapet, hjälpa andra att upptäcka den värld som finns här. Stage Fight STHLM är en början.

Vad är Stage fight?

Praktiskt taget alla dramatiskt intressanta historier innehåller ett visst mått av konflikt. När den konflikten och de känslor den väcker, inte längre kan uttryckas i ord har författare i alla tider använt våld för att berätta sin historia, från Shakespeare till Spielberg. Skådespelare måste vara kapabla att uttrycka detta våld säkert och effektivt på scen eller film för att till fullo utnyttja det kraftfulla dramaturgiska verktyg som våld är.

Stage fight, Stage combat eller den svenska översättningen Scenkamp, är olika termer för de tekniker som används inom teater och film och som syftar till att skapa illusionen av våld. Den högsta prioriteten i alla lägen är att skådespelare och publik ska vara så säkra som möjligt.

Scenkamp är till sin natur mer likt dans än kampsport, alla fajter är koreograferade och noggrant repeterade. En fajt utförs med en eller flera partners och samspel och kommunikation är av största vikt. I övrigt förutsätter scenkamp en förståelse för avstånd, timing, balans, intention, närvaro, uppmärksamhet och mycket, mycket mer.

Att uttrycka en karaktärs tankar, känslor och viljor på ett trovärdigt sätt genom fysiskt historieberättande under de mest extrema känslomässiga situationer, samtidigt som man är fullständigt engagerad och säker, kräver skicklighet, övning och undervisning.

Stage Fight Stockholm är en grupp av engagerade människor som förenas i sitt intresse för scenkamp. Vi hoppas att den här sajten och vår Facebooksida ”Stage Fight Sthlm” kan komma att bli samlingsplatsen för oss och alla andra som vill utvecklas, lära sig, finna likasinnade och utveckla projekt tillsammans.CLOUDS -1